Mitt RIP manifest tal!

Mitt namn är Fredrik von Gerber.
Först och främst vill jag säga att det är en stor ära att få vara med om den här manifestationen. Och det är av flera skäl Inte bara att jag själv mist kamrater i den värld som består av missbruk och kriminalitet, jag kunde själv ha varit en av dom som någon förhoppningsvis skulle tända ett ljus för ikväll.
Många gånger när man vill att jag aska tala i såna här sammanhang brukar jag ofta prata om vad som hänt andra. Den här gången tänkte jag prata lite om mig själv som omväxling.
De flesta av er här känner nog inte till mig och min historia och för det behöver jag gå tillbaka ett antal år i tiden. Jag är uppväxt i Huddinge, en förort söder om stan. Musiken kom tidigt in i mitt liv och jag var med i ett antal Huddinge-band, där vi alla drömde om att få slå igenom och bli rock-stjärnor. Det gick rätt bra men det riktiga lyftet kom aldrig. Men så dök den stora möjligheten upp, när jag fick förfrågan av en kille som heter Peo Thyren, han undrade om jag ville vara med i hans band Noice. Noice var i början av 80-talet ett av Sveriges absolut hetaste band och jag tackade ja direkt. Noice bestod av ett gäng musikaliskt mycket begåvade grabbar från Gustavsberg, med en järn vilja som saknade motstycke. Bandet bildades 19?? Och med hitlåtar som ”En kväll i tunnelbanan”, ”iI natt e hela staden vå och ”Du lever bara en gång” blev bandet snart en jättesucce. Vi reste land och rike runt och möttes hela tiden av fullsatta arenor och folkparker. Vi blev en succe för skivbolagsdirektörer och andra pampar inom musikbranschen. Noice sålde över sammanlagt över 300.000 ex av dom 3 första skivorna, vi var på toppen och inget kunde stoppa oss. I vanliga fall så e man ju odödlig i den åldern och vi var ”tro mig” VERKLIGEN odödliga.
Men… det är när allt rullar på som bäst som saker händer, i vårt hybris liknande tillstånd så började vi fatta jävligt korkade beslut. Nu small det, när vi var på toppen slogs allt sönder….. Ingenting blev nu som det en gång hade varit.
Bandet splittrades och uppvaknandet ur bubblan blev brutalt. Verkligheten slog oss i ansiktet med en kraft som är svår att beskriva. Uppfylld av tidigare framgångar kände man ändå att det här är nog bara tillfälligt. Ett hack i kurvan, det ordnar sig, det här grejar jag. Vem faan skulle kunna stoppa mig?! Jag var ju på toppen, odödlig! Men…nedförsbacken blev bara brantare och brantare….
När bandet splittrades började vi söka lyckan på egen hand. Skivbolagen var inte heller sena att uppmuntra oss till solo-karriärer. Det fanns säkert någonting kvar att kräma ur Noice-grabbarna. Det är så det funkar, tro mig. Jag gjorde själv en solo-platta som bar mitt eget namn, ingen större succe om jag ska vara ärlig.
Plötsligt blev det tungt, riktigt jävla tungt. Vad faan var det egentligen som hände?? Ena dagen är man stekhet, för att andra vara helt ute i kylan. Ingen lätt situation för en vanlig grabb från Huddinge.
Mitt liv blev mer och mer destruktivt, för att kulminera i slutet av 90-talet med missbruk och kriminalitet. Livet består ju av aktiva handlingar och mina handlingar på den här tiden var inte bra. Inte för någon! Jag spelade högt och höll sånär på att förlora allt…min familj, mina barn, mitt liv. Jag har suttit i fängelse, men det straffet är nog ingenting jämfört vad jag orsakat mina nära och kära under den här perioden. Alla lögner, alla ursäkter, alla svek…….. Idag har jag kommit till rätta med allt, mycket tack vare min fantastiska familj och vänner. Utan Ert stöd och kärlek hade resan tillbaka varit mycket tuffare. Att känna att någon bryr sig, det är vad allting handlar om.
Två av medlemmarna i Noice lever inte idag. Hasse och Freddie lämnade oss alldeles för tidigt och det är en ära för mig att få framföra den här sången till deras minne……………….

~ av denandrachansen på 2013/11/01.